Postjul

Nu har det varit sådär tyst här på bloggen. Delvis har det berott på mitt galna schema, men också på att jag och WordPress inte varit kompisar på ett tag. Jag kan fortfarande inte lägga upp bilder från mobilen och då blir det ju liksom inte så kul.

I alla fall. Precis innan jul repeterade jag i en lokal där köket stoltserade med den här julprydnaden. En pingvin, utklädd till julgran. Som dansar och sjunger. Jag funderade på den i flera dagar. Fick det liksom inte att gå ihop. En sjungande och dansande julgran, ok. Det har vi sett förut. Men exakt hur såg det mötet ut när nån sa att: ”Hörni, förra året piffade vi upp de sjungande julgranarna med att sätta solglasögon på dem. I år måste vi höja ribban. Jag föreslår därför en pingvin, UTKLÄDD till julgran. Va, är det inte grymt?”
Det känns liksom som ett tankesteg för långt.

Det bekymrade mig.

Dag två undersökte jag julgranen närmare. Och upptäckte att det gick att klä av pinvinen julgransdräkten! Först blev jag bara än mer förvirrad. Ok, om man nu av nån anledning vill tillverka en pingvin utklädd till julgran. Men att göra den i två delar, med grandelen som en separat, påklädbar enhet?? Det kändes som slöseri med tid, design och material. Men så insåg jag att det i själva verket var nyckeln till hela den märkliga uppenbarelsen.

Så här måste det ha gått till. En gång i tiden gjorde en leksaksfabrikör i Kina en väldigt stor upplaga av dansande och sjungande pinviner. De sålde inte så bra som han hade trott. Så pingvinerna stod där i ett lager och samlade damm. Tills en ovanligt kreativ människa sa: ”Hörni, ni vet de där tio tusen pingvinerna vi ska elda upp i november. De kostade ju en del. Vad sägs om att byta ut låten i dem till en jullåt, klä upp dem i en gran och kränga till alla europeiska julmarknader?”
Jag är övertygad om att det var så det gick till. Det finns ingen annan förklaring.

Och det är lite såna saker jag går och tänker på när jag borde repetera.