Henrik Fexeus

Andra ställen

henrik — Sun, 08 Jul 2012 09:09:44 +0000

Händer det inte mycket på bloggen? Följ mig på Facebook och Twitter istället!

Facebook: http://www.facebook.com/henrikfexeus

Facebook US: http://www.facebook.com/theartofreadingminds

Twitter: @henrikfexeus

Ses där!

Tankeläsning på amerikanska

henrik — Wed, 23 May 2012 18:29:36 +0000

Konsten att läsa tankar finns nu ute i USA. Och redan efter en dag finns det en publicering i Psychology Today. Fint ska det vara!

Koreanska tankar

henrik — Sat, 28 Apr 2012 17:33:48 +0000

Jag fick precis se omslaget till den koreanska versionen av Konsten Att Läsa Tankar. Omslagsbilden är en intressant tolkning av ämnet. Men det roligaste är den (självklart) felgrammatiska titeln. Det intressanta är att de har översatt boken från en engelsk översättning, som alltså heter The Art Of Reading Minds. Men av någon anledning har de inte kunnat hålla sig utan verkar vilja markera att engelska inte är deras modersmål, och döper därför om den till The Art Of Reading Mind. Utan -s. Det är till att sätta ner foten, minsann.

Ragadish!

henrik — Tue, 27 Mar 2012 06:07:32 +0000

Som barn på sjuttiotalet så var det ofrånkomligt att Magnus och Brasse var en stor del av ens uppväxt. Först med Fem Myror, naturligtvis, och senare när man blev lite äldre med inspelningarna av deras krogshower där den mest kända kanske är Varning För Barn. Det fanns väl inte en unge som inte hade det på kassettband eller LP-skiva (gammalt ord för vinyl) och lyssnade på om och om igen. Eller jo, det fanns det nog förresten. Men jag gjorde det. (Jag lyssnade jättemycket på Hasse & Tage också, och förvirrade grannskapet genom att vara den enda sexåring som kunde Lindemanmonologer utantill. Det började liksom tidigt för min del.)

I måndags träffade jag Magnus Härenstam för första gången i mitt liv. Precis som när jag träffade Hasse Alfredsson för något år sen passade jag på att förklara vilken instrumentell del av min uppväxt han varit och att det var en ära att få träffa honom. Det var en stor liten händelse för mig. Med tanke på att Magnus förmodligen har fått höra det under de senaste 40 åren tog han det ganska bra.

Men det fick mig att tänka på de där gamla inspelningarna. De finns givetvis inte kvar, så jag gick och köpte Varning För Barn på DVD istället för att påminna mig själv. Jag har trots allt inte lyssnat på det på typ 30 år. Och det var en intressant upplevelse. För första gången fick jag nu se i bild det som jag i hela mitt liv bara tidigare har hört ljudet av. Och jädrar vad unga de ser ut. Magnus var visserligen 35 vid det laget så det måste vara kläderna som gör det. Eller hockeyklubborna och brillorna på bandmedlemmarna. Och en annan sak. På sjuttiotalet var det fortfarande ok för trummisen att spela en ragadish! så fort komikern sagt nåt roligt. Med ärligt uppsåt och helt utan ironi.

Magnus: ”Det står ju så – litet maskformigt bihang.”
Trummisen: Ragadish!

Det var liksom så humor var. Innan Killinggänget introducerade ironin och innan Betnér var arg. Ragadish! Det måste varit skönt att vara komiker då. Aldrig nån osäkerhet om vilket som var poängen eller om man var kul eller inte. Det hördes ju på trummorna.

Tänk om man kunde ha sin egen lilla ragadish!-trummis som markerade alla betydelsefulla saker som hände en i livet, så man inte missade nåt av misstag.

”Vill du följa med hem till mig?”
Ragadish!

Så man visste, liksom.

Jag märker att jag svamlar nu, skulle ju egentligen bara skriva om Magnus Härenstam. Det blir så när man egentligen ska jobba. Over and out.

Högupplösta hemligheter

henrik — Fri, 23 Mar 2012 07:21:20 +0000

Nu kommer jag låta lite som en försäljare. Men att se vissa filmer på bluray är som att se dem för första gången, då plötsligt detaljer och scenografier man aldrig sett tidigare framstår klart och tydligt. Akira var en sån film. Jag vet inte hur många gånger jag sett den under åren. Men det kändes som att jag aldrig sett den på riktigt, vad Otomo faktiskt hade skapat, förrän jag såg den på bluray.

Sen finns det de filmer som fortfarande är samma sömnpiller som de alltid varit, oavsett hur många pixlar man ser dem i. Men även där kan det dyka upp nya saker. I går natt tog jag en paus från senaste bokprojektet och satte mig och tittade på Tron (jag vet). Första gången jag köpte Tron var på vhs i England i slutet av åttiotalet. Vet inte hur många versioner jag ägt sen dess. Och jag lyckades inte se hela utan att somna den här gången heller. Däremot såg jag några helt nya saker som jag aldrig sett förut. Kolla in skylten i den här killens kontorsbås, resp vad som händer till höger på Sarks stora displayvägg. Det verkar som att de som gjorde Tron hade kul i alla fall, även om ingen av oss andra har det.

Buuuh!

henrik — Sun, 18 Mar 2012 13:20:39 +0000

I min föreställning försöker jag, förutom att det ska vara roligt och förbluffande, också ibland skapa lite tät spänning. Jag vill inte bara att det ska vara en oförklarlig show utan även god teater. Men ibland lyckas det kanske för bra. Igår lämnade en känd svensk artist showen efter första akten, då hon tyckte att det som skulle hända efter pausen helt enkelt verkade för läskigt. Och det här är ändå en person som själv lever på att stå på scen. Hmm. Ibland lyckas man kanske lite för bra!

Tankar i Kina

henrik — Sat, 17 Mar 2012 09:29:48 +0000

Jag fick just den kinesiska versionen av Konsten Att Läsa Tankar i min hand. Tydligen säljer jag väldigt bra i Kina. Av alla ställen. Men därför har jag just skrivit avtal på en kinesisk utgåva av nästa bok, När Du Gör Som Jag Vill. Det intressanta är att i den boken beskriver jag hur amerikanska krigsfångar blev hjärntvättade av kinesiska armén till att bli kommunister, under koreakriget. Ska bli spännande att se om de sidorna mystiskt försvinner i översättningen eller om de är tillräckligt modiga för att ha kvar dem. Man vet ju aldrig med Kina, nu för tiden.

Snart: Paus

henrik — Thu, 15 Mar 2012 07:12:06 +0000

Nu jädrar är det inte mycket kvar för den här gången. Efter helgens kommande tre föreställningar packas föreställningen ihop och förvaras på ett hemligt lager, lite som Arken i Jakten på den försvunna skatten, ända till i höst. För säkerhets skull har jag därför nu dragit igång två nya och än så länge hemliga projekt. Det vore ju synd att inte ha nåt att göra.

En kunglig plan

henrik — Thu, 23 Feb 2012 10:48:18 +0000

Som pappa försöker jag att inte ha en massa planer för vad mina söner ska bli när de blir stora. Faktum är att jag brukar irritera mig på föräldrar som projicerar ofullbordade elitidrottsdrömmar på sina barn (klart grabben ska bli proffstennisspelare!), likaså fäder som insisterar på att det yrkesval de själva gjort är det bästa möjliga och att sönerna naturligtvis ska gå i pappas fotspår som ingengör, ta över firman, eller vad det nu är.

Men allt det där ändrades i natt när Victoria och Daniel fick sin dotter. För min Milo är sex månader gammal nu. Det är inte så stor åldersskillnad mot prinsessan. Så nu gäller det bara att hitta nån gemensam beröringsyta med den kungliga bebisen så de kan börja leka som små. Sen, försiktigt, försiktigt, ser man till att de fortsätter i tonåren och så småningom blir ett par.

Och ett framtida pressmeddelande från hovet senare bör saken vara biff.

Jag är medveten om att det här är en plan som behöver följas under många år innan den ger utdelning. Men det kommer vara värt det. För tänk er själva:
”Min son är proffstennisspelare!”
”Jaha, min har precis ärvt hela mitt företag. Du där i hörnet, vad gör din då?”
”Han är kung.”

Ha! Det kommer vara SÅ värt det. Är det nån som har Vickans mobilnumer?

Att städa rätt

henrik — Sun, 05 Feb 2012 09:37:17 +0000

När jag kom hem efter gårdagens föreställning varvade jag ner genom att titta på en dvd med Simon Munnery, som jag helt glömt bort att jag hade. Material med Munnery är inte helt lätt att få tag på. Man kan säga att det krävs att man är lite besatt. Eller åtminstone bestämd. Jag som hade bestämt mig för att Stewart Lee sedan länge var den absoluta härskaren av humor. Men nu är jag osäker. Kolla in Munnery. Han är… han är.
Hur som helst. Idag har vi ett intressant dilemma i familjen. Kidsen ska städa sina rum. Men nåt har kommit i vägen. De har nämligen grävt fram det gamla gamecube-spelet Chi-Bi Robo! och sitter djupt försjunkna i det istället för att ta hand om katastrofområdena bakom sina noggrant stängda dörrar. Det lustiga är att i Chi-Bi Robo! är man en liten batteridriven robot. Som städar. Utmaningen är att städa så mycket som möjligt innan batteriet tar slut. Och jädrar vad det städas. I spelet. Under tiden som deras egna levnadsytor snart kommer dömat ut som farozoner.
Men jag är inte dum. Jag tittar noga på. Och antecknar spelsystemet. Kan Nintendo få mina barn att städa, då kan jag. Det handlar bara om rätt soundtrack.