Kunskapskanalens Skavlan?

Sådär, då är jag tillbaka igen. I fredags inledde vi arbetet med tema-TVprogrammen för Kunskapskanalen. Jag ska erkänna att jag är lite nervös. Programmet sänds inte live, men det kommer spelas in som om det vore live. Det vill säga, inga omtagningar och inga överbandningar så man kan klippa bort det dåliga. Allt som filmas kommer visas. Och det är inget kort program heller; jag har hela nittio minuter på mig att glömma mina frågor eller bli förvirrad över att det sitter en liten människa i örat på mig och ropar. Tisdag till torsdag så förbereder vi nu och på fredag spelar vi sedan in det första avsnittet. Det ska bli intressant. Allra minst.

Inget nät, ingen blogg

Jag förstår om ni undrar vart jag tagit vägen. Men mitt Internet har
varit dött i flera dagar. Vet inte vad som hänt. Och då blir bloggen
givetvis lidande (eftersom jag just nu är för lat för att
telefonblogga). Men jag jobbar på det. Återkommer så snart jag kan.

En bok, en författare + en till

Stefan Einhorn - nu ännu snällare?

Idag ska jag vara gäst i ett avsnitt av SVT:s program "En bok en författare". (Vi spelar alltså in idag, jag vet dock inte när det ska sändas.)

Meningen är att jag ska intervjuas ostört i en halvtimme om min första bok, "Konsten att läsa tankar". Men intervjuaren är inte deras vanliga programledare utan Stefan "Konsten att vara snäll" Einhorn, som själv har ett stort antal böcker under bältet. Han har skrivit betydligt mer än mig och nu senast var det "Vägen till vishet" som härskade på topplistorna i höstas.

Jag är väldigt nyfiken på vart det här samtalet kommer att ta vägen nånstans. Hur det blev kommer ni kunna se snart i en ruta nära er.

Hög

Är det bara jag, eller är det så i allmänhet att saker och ting i livet liksom ... hopar sig? Kommer i hög? Det finns ett trist talesätt att "En olycka kommer sällan ensam" men jag tycker inte nånting kommer ensamt. Det är som att allt väntar på en i smyg, precis utom synhåll runt hörnet, tills det har samlat på sig tillräckligt mycket och DÅ, då hoppar det fram och tjoar "Här har du oss! Nu måste du göra allt på en gång! Ha ha ha!!!"

Just när man trodde att man hade läget under kontroll.

Eller är det många bäckar små-teorin, att man klarar av varje nytt litet vattendrag tills det blivit ett för mycket, som är det som får bägaren att rinna över? (Och hur många metaforer kan jag egentligen lyckas klämma in i det här inlägget?)

I alla fall. Just nu är det sådär. Jag skulle ju bara göra två saker i vår - skriva bok på dagarna, ge SinnesCirkus på kvällarna. Men nu är det så mycket annat att jag inte hunnit ens sätta mig på bokskrivarstolen på snart två veckor. Och det är inte superlångt kvar till deadline. För att inte tala om kaoset kring föreställningen. Jag har försökt få sympati från mina vänner. Men de tittar bara på mig och säger med trött stämma: "Men Henrik, allt det där som du nu har att göra (och vi håller med - det låter på tok för mycket), är inte det sånt som du har kommit på själv att du ska göra? Det är väl ingen som har tvingat dig att skriva om stora delar av showen en vecka innan premiär, spela in tv när du egentligen borde skriva, eller något av allt det andra som du plötsligt har fått för dig?"

Och så är det ju. Som vanligt har jag mig själv att skylla. Men hur ska man kunna balansera tiden när det finns så mycket roligt att göra? Nån som har nåt bra tips?

Stora Talarpriset 2009

Talarförmedlingen Skillspartner, som också representerar mig, instiftade i höstas Stora Talarpriset. Syfter är att "premiera personer som engagerar och inspirerar andra människor, inte bara för stunden utan på längre sikt."

Skillspartners ambition är att Stora Talarpriset ska bli ett oberoende pris (så det når fler än bara de talare som Skillspartner själva har hand om) och därför gick de i höstas ut brett med ett upprop till alla föreläsare i Sverige. Tanken var att föreläsarnas kunder kunde nominera de föreläsare de tyckt varit bäst under året.

Om jag förstått saken rätt så kom det in runt fyra hundra nomineringar. Av de nominerade som får flest röster så ska en oberoende jury, bestående av Erik Blix, Gabriella Ahlström, Lennart R Svensson och Mike Florette, välja den som de tycker är sveriges bästa talare just nu.

Jag måste erkänna att jag aldrig bad någon att nominera mig. Stora Talarpriset är en jättebra idé. Men jag är personligen obekväm med "Hej, anmäl mig så jag kan vinna ett pris"-situationer. Så därför var det extra kul när jag nyligen fick veta att jag är en av de tio som fått flest röster. Det betyder att folk runt hela riket ändå har röstat på, mig helt av sig själva. Vilket är otroligt smickrande. (Jag har tyvärr inte riktigt koll på vilka de andra nio är,men jag vet att jag är i glamoröst sällskap av bl a Elizabeth Gummesson, Annika R Malmberg och Alexandra Pascalidou.)

Det roliga är att långt innan jag blev en av finalisterna, så blev jag ombedd att tala på Stora Inspirationsdagen - som råkar vara tillfället då priset delas ut. Så oavsett vilket kommer jag vara där ändå. Återstår bara att se hur många gånger jag får gå upp på scen! Men det spelar egentligen inte så stor roll, om jag ska vara ärlig. För oavsett vad Erik Blix & Co tycker så betyder nomineringen och alla rösterna att ni som lyssnat på mig under året verkligen har uppskattat det jag försöker förmedla. Och det är det största berömmet jag kan få. Pris eller inte.

Inspirationsdagen äger rum måndag den 8 februari på Hilton Slussen, Stockholm.

Mer information finns på storatalarpriset.se.

Snart på TV igen!

Wa-hey! Jag har just tackat ja till ett väldigt spännande projekt. En gång i månaden ska jag hålla en ny form av talkshow på Kunskapskanalen. Det blir jag och massor av gäster som diskuterar ett specifikt ämne varje gång. I nittio minuter. Det är länge det. På den tiden kanske vi till och med lyckas säga nåt vettigt. Första programmet är om några veckor. Sen ska det vara en gång i månaden. Jag kan knappt vänta.

Hjeltehjälp

Henrik precis efter att jag berättat en rolig historia

Nu börjar nedräkningen till vårens föreställningar i Stockholm av SinnesCirkus. För att biffa upp showen ytterligare har vi tagit hjälp av Cian Bornebusch för att fixa till scenografin och Henrik Hjelt för att kasta ett öga på regin. Idag hade jag första repet med Henrik. Han är väldigt teaterkunnig, men det blev lite konstigt. Först insisterade han på att få veta om jag skulle rösta blått eller rött och sen ville han mest att jag skulle smäda Micke Tornving från scen. Jag förstår ingenting. Det har nog nåt med Stanislavskij att göra.

Årets färg

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att en viss orange stol betytt mycket för mig och mitt skrivande. Well, den stolen tillhör nu det förflutna. Jag har gått vidare. En del relationer är ju så. Nytt kontor, ny adress - och ny stol. I måndags limmade jag fast mig i den här med superklister. Här ska jag sitta, tills nya boken är klar. Den kommer bli fantastisk. Eller så får jag köpa lösningsmedel till klistret.

Vinterpromenad

Typ en sån här var det

Idag hände det något mycket märkligt när jag promenerade utmed hammarbykajen på Söder. Jag blev knivhotad. Mitt på ljusa dan. Jag var djupt försjunken i ett telefonsamtal, när jag plötsligt märkte att någon blockerade vägen framför och vägrade släppa förbi mig. Närmare bestämt en tjej i sexton/artonårsåldern som stod och pekade en kniv rakt mot mig. Och förutom hennes kompis ("men sluuuutarååååå, vi draaaaar!!!") var det ingen annan i närheten. Det hela var dock lite svårt att ta på allvar, knivdamen var nämligen full som en kastrull och kniven var i sig föga imponerande, den var inte helt stor och såg mest ut som nåt hon hittat på gatan.

Men det bisarraste var nog att min kompis fick höra hela händelseförloppet genom telefonen. "Ehh, Elaine ... jag blir just knivhotad. Måste se vad hon vill. Häng kvar en stund ..." Det visade sig att hon, kniven, var ute efter cigg. Jag påpekade lite dumdrygt det osmarta i att hota nån för att sen be om en tjänst.

Hur absurt det hela än var så fanns det ändå en liten del inom mig som var smart nog att ta det på allvar. Trots sin anspråkslöshet såg kniven potentiellt vass ut och hon verkade ha rudimentära skills i knivhantering; först så pekade hon med kniven framsträckt för att få mig att stanna, men sen drog hon den helt korrekt bakåt, med spetsen uppåt och andra armen framför som en sköld, så jag inte skulle kunna nå knivarmen. Men hon kanske bara hade sett för många tarantinofilmer. Å andra sidan, en person som är tillräckligt knaspackad för att tycka att knivhot är en bra idé för att fråga om cigg och snus, det är en person som är en smula svår att förutsäga vad hon kan komma att hitta på. Så jag tvingade mig att bli diplomatisk.

Jag förklarade att jag varken hade cigg eller snus, att det var dumt att knivhota folk för de kan bli jätterädda och hon kunde bli polisanmäld, sen vände jag henne ryggen och gick. (Jo, jag försökte vara duktig och ta ifrån henne kniven innan det men jag fick bara grepp om bladet och jag var inte intresserad av nån längre brottningsmatch. Så hon behöll den.)

Men plötsligt kom jag på att jag inte hade lagt på telefonen. Under de fem minuter som jag diskuterat med kniven hade min kompis suttit kvar och bara hört min del av samtalet. Det måste varit obetalbart konstigt. Sen gick jag hem och glömde bort alltihop. Tills nu. Hoppas knivens kompis tog hand om henne så hon inte försökte åka buss eller tunnelbana hem med samma metod, bara. För det skulle nog gå mindre bra.

Kvicka stålar

Idag är det premiär på Snabba Cash. På film.De som känner mig vet
att jag inte är någon beundrare av svensk krimfilm. Man skulle till
och med kunna säga motsatsen. Men vem kan motstå idén om en svensk
gangsterrulle. Jag har till och med hört att Jens är nöjd. Så nu
sitter jag i mörkret på Rigoletto, full av förväntan och popcorn.
Men jag verkar vara den enda som tagit med sina 3D-glasögon. Hmm.

Hoppas jag får en blå pyjamas

Då gick det inte att hålla hemligt längre. Ja, jag har en roll i den kommande scifi-filmen Gatekeeper. Ja, jag har både Star Trek och Star Wars i blodet. Jag bara hoppas att jag inte blir en av de som får röda dräkter. För de dog alltid innan avsnittet var slut. Premiären är inte förrän 2012, men mer info ska finnas här.

Sotis

Nä, jag vet. Du är inte den svartsjuka typen. Men du känner förmodligen någon som är sådär onödigt svartsjuk av sig. Mot en kollega. Eller ett syskon. Eller en partner. Eller mot sina barn. Om du tänker efter. Och jag ska erkänna det, ibland blir även jag också sådär svart i humöret utan att ha en rationell anledning till det. Känns det igen?

Jag är just nu och dricker saft med min superkompis Elizabeth Gummesson. Hon kommer ut med en ny bok i nästa vecka, Svartsjukeakuten. Den är precis vad det låter som. En akutmottagning för alla som drabbas av svartsjuka - sin egen eller andras. Ett känsligt ämne men oj så viktigt att hantera. Läs den - eller ge bort den (om du vågar).

Fast exemplaret på bilden är mitt. Jag får nämligen läsa den före alla andra. Sotis?

-18

Alltså, vems idé var det här?!

- Vad ska vi hitta på idag, grabbar?
- Jag vet! Vad sägs om ... MINUS ARTON GRADER!!
- Ja, vilken bra idé! Det gör vi!

Nej det var INTE en bra idé. Det är inte ok. Ja jag kanske gnäller.
Men jag bor ju i Stockholm för att slippa sån här dumihuvetkyla.
När det gäller väder så är just kylan det absolut värsta jag vet.
Det lamslår hela världen på ett sätt som varken värme eller storm
kommer i närheten av.

Min goda vän Malin beklagade sig igår (då det ändå var varma,
sköna -14,5 grader) att det inte går att vara snygg när det är så
här kallt. För mig består problemet mer av att kunna existera över
huvud taget. Nån som har några tips?

NU BÖRJAR VI IGEN

Det här inlägget är några dagar sent. Men på nyårsafton gjorde jag (som synes på bilden) annat och gårdagen slukades helt av Uncharted 2: Among Thieves. Så här kommer en något sen nyårshälsning.

Till att börja med ett stort, svällande, bubbligt TACK!!! till alla er som följt med mig på mina utflykter under året.

Ni som läser mina böcker,

ni som mailar mig,

ni som ser till att varje föreställning av SinnesCirkus blir unik,

ni som läser den här bloggen

och alla ni som säger hej när vi ses på gatan.

Jag tänker gifta mig med er alla.

Men inget av det här hade varit möjligt om det inte var för alla de som trott på mig och låtit mig springa åt det håll jag vill. Så massor av hångel till Bokförlaget Forum som inte satte kaffet i halsen när jag sa att jag ville göra en raggningsmanual. Till Villman Produktion som nog aldrig riktigt fattade vad SinnesCirkus skulle bli när jag försökte förklara men lät mig göra det ändå. Till Grand Agency som varje vecka hittar nya världsdelar att sälja mina böcker till. Till Wimab som arrangerat mina offentliga föreläsningar. Till Skillspartner som inte ger upp utan fortsätter representera mig och ger mig uppdrag, trots att jag nästan alltid måste göra annat.

Framför allt så känner jag nästan en vördnadsfullt stor tacksamhet gentemot min sambo Linda och mina barn för att de stått ut med mig varje gång jag närmat mig en deadline och suttit uppe i takkronorna skrikandes "Det kommer aldrig att gååååååå!!!" Det är då de säger "Ja ja. Det säger du jämt" och sätter på nytt kaffe.

Jag hoppas att alla nyss nämnda och alla andra också hade ett toppenår. Oavsett om det var det eller inte så finns det nu 363 möjligheter att göra det ännu bättre. För 2000-2009 var bara uppvärmning. Nästa decennium, det är då det smäller.

Och om Arthur C Clarke har rätt, kommer vi träffa jättebebisen i rymden redan i år.

Hemma igen (strax)

I taxi på väg hem från Arlanda nu. Äldsta sonen kommenterade
lakoniskt när vi klev av planet att det såg ju likadant ut hemma i
Sverige som i Egypten. Enda skillnaden var att sanden var vit.

Men tre sekunder senare upptäckte vi ytterligare en skillnad. På
sisådär 42 grader celcius - åt helt fel håll. Brrrrr. Vems idé var
det här med kylan egentligen?